Den titlen fick min gamla passis American Boy. Började jobba med honom när han var ett år och hingst. Hatade att åka till jobbet eftersom man visste aldrig hur det skulle gå med honom.
Var helgarbetare var tredje helg i unghäststallet.

När han blev kastrerad var det ett helvete att medicinera honom och jag sa att: Stackars den personen som får hand om honom sedan!

Kort därefter började jag på heltid i tävlingsstallet, och självfallet fick jag hand om spetan! Fick ofta stressiga och osäkra hästar, eftersom dom fick väldigt mycket plats att vara sig själv på och vi tog det väldrigt lugnt.

Men efter en tid vande sig den lilla räkan American att bo i stressen och han utvecklades till en härlig kille, om än lite korkad och knasig. Gick direkt upp till flockledarna och började leka. En riktig hag-buse!
Alla drog sig för att köra honom, men efter ett tag började han ju utvecklas och då sa folk att:
- Oj, gud vad FIN han var att köra.

Det vet jag väl sa jag, han är en stabil kille.
Så stabil att när vi blev rammade och jag for ur vagnen vände han sig emot mig och kikade, sedan travade han ett varv på slingan och sen direkt mot sin hage.
Sedan vilade han i typ en vecka, sen hoppade jag upp och det var som vanligt.

Han började tävla när jag slutat jobba, och han gjorde det ändå hyffsat. Sedan flyttade han till Skåne och en amatör där. Tyvärr så är han en häst som behöver extrem tid på sig, vilket dom inte hade tid/ork med antar jag.
Så nu ska han åka till Lähdekorpi, och jag är uppriktigt orolig. Lär väl få äta upp mina ord, men det lär ju inte snurra mindre i hans skalle.
Trist för både häst och hans nya skötare. Men önskar dom allt lycka till med lilla räkan!

 

Liten American som ettåring

 

Två år

Tre år och hos tandläkaren